Jag har alltid sån jävla tur med ting o saker.
Vi hade ingen cykel hemma eftersom att mamma hade sin cykel och den andra är utanför min lägenhet, så jag plingade på hos världens bästa kurder (mina loveley grannar) och självklart så fick jag låna en cykel s följde med mig också. Vi cyklar och S skjutsar mig, jag får ett sms av mamma där det står: Har du hämtat Mabou? Jag svarar tillbaka : Nej är på väg Sedan så lägger jag mobilen i min högra byx ficka. Ah precis den Högra var viktigt att tillägga =)
Hur osm helst... vi kommer fram till skolan, jag ville snacka med ungen som var dum mot brorshan, vilket hengameh också ville samma dag det hände, men fick inte tag på honom och tyvärr så var han inte på fritids nu heller. På vägen hem så upptäcker jag att min mobil inte ligger i min högra byx ficka... Och det lät så här: Oh my god, Oh my god; Oooh my god min mobil är inte i min ficka. Jag letar igenom andra fickan, jackan, inne fickan, ja överallt men det finna INTE där. Knaaas...
Jag inbillar mig att jag kommer ihåg att jag la den på leksakshyllan inne i fritids, så jag ber lillebror gå in i fritids och kolla efter den där eller fråga någon om dom sett den. Efter några minuter så kommer han tillbaka och säger att det inte finns någon mobil där och att fröken inte har sett någon. Jag tänker : jooo jag vet att jag la den där (jag va helt övertygad) det är säkert någon liten snorunge på 6-7 år som tog den och ska leka cool framför sina kompisar att han (ja va övertygad om att det var just en han) har fått en mobil, eller så ger han den till sin mamma i present och säger att han har hittat den ute. Fuck tänker jag.
S & Lillebror övertygar mig om att den är hemma och dom sa ord som fick mig att tveka på om jag ens tog med mig den ut eller ens in i skolan. Vi cyklar hemmåt och precis utan för våran tomt så kom jag på att jag smsade mamma och sa att jag var på väg för att hämta mabou och sen så började vi att cykla och när jag smsade så hade vi redan hunnit gå en bra bit på vägen så jag skriker : Oh my good S kommer du ihåg jag smsade mamma sen så började vi att cykla...S: ah juste, men vi går och kollar.
Så vi cyklar hela vägen fram till skolan, jag springer in på skolan och frågar men ingen har sett den. Vi frågar folk på vägen, men ingen har sett den. Vi går samma väg fram och tillbaka två gånger. Och på vägen hem ville jag bara fälla en tår för min mobil och ha tillbaka den så att den åtminstonde kunde få en hederlig begravning...R.I.P.(mina förutsagda meningar om att den var helt trasig typ) Jag tänkte att jag iallafall skulle ringa den när jag kom hem för att få höra ett sista ljud...
Isa snackade i telefonen när jag kom hem och jag ber lillebror säga till henne att jag MÅSTE ringa min mobil nu så hon MÅSTE verkligen lägga på, isa säger typ..ne...någonting...någonting och fortsätter prata. Då rusar jag in i isas rum och nästan skriker : du får lägga på telefonen nu och ringa upp ven du än pratar med lite senare fan för jag Måste ringa till min mobil nu jag har tappat den och någon har snott den och....Isa avbryter mig och säger: Nej någon har hittat din mobil och dom kommer hit och lämnar den sedan så fortsätter hon o pratar i telefonen precis som om ingenting har hänt =O
Jag: driiiveru med mig..? va? hallå, hur vet du det? Isa: Någon skrev ett sms till mamma: hejsan vi har hittat den här mobilen, vilken adress ska vi lämna den på? Mamma svarar (från jobbet): hurtigsgatan 58 tack =)
Jag dog alltså när hon sa det blev jag sååå glad, jag hoppade och skrek typ haha som ett barn, ah jag vet men min mobil är mitt allt
Haha har precis hant samma sak med mig,jag hade precis plockat upp min lon pa 100 dollar,nar jag kommer fram hem sa finns inte lappen i fickan,jag springer tillbaka hela vagen,skriker och svar och beter mig som en galning(hade jobbat 13 timmar i strack for den),i 2 dagar var jag sur haha!
Cool blogg!
a
victor : jaha så du hittade aldrig den igen? aa tack =)
nej den dok aldrig upp,sakert nagon som behovde den mer an mig fick den :).
Den där tomheten känslan i hjärtat när man tappat bort sin mobil är obeskrivligt. Man känner sig som en hadikapp. Tänk hur mycket beroende vi är egentligen av dagens IT. Sjukt.
Victor: Oh shiiiet vad jobbigt :O, jag skulle brytit ihop - haha. aa det var det säkert, ja brukar också tänka så att någon som behövde bättre fick det istället för mig =)
Givenchy: jaa riktigt handikapp känner man sig som. haha, jag vet det är sjukt egentligen, vad skulel vi gjort utan data/tv o mobiler lixom...haha no life!!
sväär diggar din blogg! sjukt skön är du :)
och vacker!